Tydligen var det inte lika lätt för mig att få någon slags arbete som jag trodde, det måste vara den där nedrans lågkonjunkturen som man hört talas om! Nu sitter jag i alla fall här framför platsbanken med den där välbekanta känslan av arbetssökarångest. Känslan av att vara tvungen att vilja ha arbeten som man vet kommer hata varje sekund av, och samtidigt veta att man med all sannolikhet inte ens kunna få detta bottenskrap av arbeten, eftersom det finns kanske 5-10 jag är behörig till samtidigt som vi har en 10-procentig arbetslöshet. Känns inte så jävla motiverande. Nä, jag säger som Loranga när Dartanjangs morfar (som förövrigt verkar vara nån slags gök) säger att han ska skaffa arbete:

"Va?! Ta't arbete och förstöra sina bästa år!"
"Nu säger han att alla andra har arbeten..."
"Men jag måste ju vara hemma och leka med Mazarin! Och vem ska  vara hemma och höra på popmusiken, om inte jag är hemma! Jag bara frågar.."

Och nu har jag mest lust att lägga mig på "vår" gräsmatta, men tydligen har en stor grupp 15-åriga tjejer ur det sargade Huskvarnaproletariatet ockuperat vår trappa och delar av gräsmattan där de tjoar och tjimmar, dricker alkohol och lyssnar på dunkadunkamusik. Nu spelar de en låt som låter ungefär såhär: "Voff! Voff! Voff! Dunka! Dunka! Dunka! Voff! Voff! Voff!". Och så vidare. Och då går det ju inte för sig att lägga sig på någon gräsmatta, det hade jag inte vågat. Man vet aldrig vad som kunnat hända.