Nu är jag inte i Skåne längre utan hemma i Huskvarna, där jag är ensam och inte heller gör så mycket. Emma har åkt mot Urkult och Norrland och är nog framme vid det här laget, trots att hon råkade åka en dag för tidigt och blev kvar i Stockholm en dag. Ovanligt klantigt för att vara henne, måste jag säga. Låter mer som ett misstag jag hade kunnat göra.

Dagarna går och jag går omkring och funderar och försöker inspireras, klottrar i olika block och läser i tre-fyra böcker samtidigt. Jag har ju aldrig kunnat koncentrera mig på en sak, vilket är lite av en förbannelse. Eller det är kanske att ta i, men det kan bli lite konstigt. En av böckerna handlar om man hur man odlar bonsai-träd, och nu går jag runt och drömmer om små, små miniatyrträd igen som jag gjort så mycket förr. Fast om jag ska vara ärlig är det inte bara miniatyrträd som tilltalar mig, egentligen skulle jag vilja ha min egen miniatyrvärld, med små, små hus med små, små människor och djur i. Jag kan ta hand om dem liksom, pyssla om dem. Och kanske göra nån riktigt, riktigt konstig grej ibland, typ placera små rymdskepp eller gigantiska möss eller nått i den stilen. Vara gud, fast en rolig gud. Nåja, om jag är tillräckligt ambitiös kanske jag kan klara av att ta ha hand om ett träd. Jag får börja med det målet.

På tal om träd och mitt liv såg jag en ganska häftig grej när jag var på äventyr idag. Vid strandkanten hade ett stort träd brutits mitt itu, antagligen vid nån storm för ganska länge sedan, och ramlat ner i vattnet. Men fastän trädet inte hade någon kontakt med marken hade det överlevt och hade grenar fulla av blad. Orsaken var att de grenar som låg i vattnet hade utvecklat rötter som bara låg och skvalpade i vattnet och sög upp vatten. Häftigt, naturen!

Nu är det sent och då ska man gå och lägga sig, men först ska jag läsa slut den här spännande boken, Spionerna i Oreborg: